För två veckor och en dag sedan fick vi äntligen träffa henne, Vera. Lillasystern som vi alla fyra väntat på i nio långa månader. Storebrorsorna är glada och mycket stolta.
Västerås stad – J’accuse! juli 17, 2012
Sedan ett par år tillbaka finns en lekpark i Stadsparken i Västerås. Hur ofta ser ni barn leka där? Det händer, för all del, och Alex lät sig roas av vattenleken ett bra tag idag (Elliott var dock föga intresserad), men jag hävdar ändå att den är ett misslyckande. Jag tillhör inte dem som tycker att man alltid måste anlägga ett ”barnperspektiv” på allting, men när man anlägger en LEKPARK kanske det ändå är lämpligt? I stället för något som faktiskt underhåller barn (säg, rutschkanor och klätterställningar, mer eller mindre fantasifulla) har vi här något som främst ska vara ”konstnärligt”: ett designat trähus, som barnen tröttnat på efter två minuter, och en serie kastanjeformade skulpturer i halvmetershöjd (som man kan ställa sig på och hoppa ned ifrån, och så var det med det). Därtill finns i närheten flera öppningar som, utan staket, vetter rakt ned i Svartån. Ja, det är alltså medvetet planerat så, när parken ritades. ”Man får hålla koll på sina barn”, försvarade sig landskapsarkitekten i lokaltidningen, när parken var ny, och det stämmer ju – men varför måste vi bygga in osäkerhetsmoment i stadsmiljön?
Semesterkreationer
Morgonens skapelser: en ”katt” av strumpa, garntråd & örhängen, och en båt av lego.
Vi får väl se hur det blir med det juli 16, 2012
I lekparken idag tyckte Alex att min image behövde förnyas.
– Du ska tatuera dig på magen, pappa!
– Jaha, och vad ska det vara för tatuering?
– Du ska ha en riddare, en drake och en död kvinna!
Jag var, och förblir, skeptisk.
Bloggcomeback juli 15, 2012
Efter en succéartad omröstning på Facebook, där hela tre personer uttryckte sin entusiasm inför radhusbloggens återuppståndelse i BLOGGOSFÄREN, har vi nu bestämt oss för att ta nya, gemensamma tag.
Vi – det är alltså JOHAN (34-årig facklig ombudsman med förkärlek för gammal jazz, Instagram och obskyra poeter) och KRISTIINA (29-årig socialarbetare med förkärlek för Buffy, socialismen och virkning). Och det vi skriver om är alltså vårt gemensamma liv tillsammans med ELLIOTT (sexåring med förkärlek för Harry Potter, tv-spel och sparkcyklar), ALEX (fyraåring med förkärlek för dammsugarbakelser, piratskepp och äventyr) samt bebisen som just nu tillbringar sin 33:e vecka i Kristiinas mage.
Just detta med att vi fyra ska bli fem fascinerar barnen. Inte minst Alex, som också säger sig ha en bebis i magen. Den heter KURRE och häromdagen fick vi veta att förlossningen redan hade ägt rum. KURRE hade tagit en japansk kniv, skurit sig ut och flyttat till Australien, där han tas om hand av Alex tränare, som bor där och som också är hans ”riktiga pappa”. Hans ”riktiga mamma” bor för övrigt i Afrika.
Säger han i alla fall. Och det brukar inte vara lönt att säga emot honom. För det är ju ”PÅ RIKTIGT”.
Boring bio november 17, 2011
För ett par veckor sedan var hela familjen på bio, Bilar 2. Treåringen och pappan lämnade salongen efter en halvtimme. Femåringen och mamman satt längst in på en rad och såg hela filmen vars enda behållning (enligt mamman) var Jocke Bergs Det känns perfekt.
Och så var det det här med kylskåpet.
Fick ett samtal strax innan medlemsmötet började. Det var Johan som sa att kylskåpsdörren lossnat och ramlat över honom. Väl hemma, efter ett bra möte, lyckades jag få fast dörren (trodde jag, skulle det visa sej) och vi plockade in alla matvaror, glada i hågen för att slippa dyr service. Då brakar det till och den sabla dörren åker i golvet med en smäll och lämnar ett fint litet (läs: fult och ganska stort) märke i det nylagda golvet. Behöver jag säga och både jag och Johan svor både en och tio gånger?
Så kan det vara, en helt vanlig ganska ovanlig kväll på Liegatan 242.
oktober 6, 2010
Hade glömt bort hur arga små små barn, typ två och ett halvt-åringar, kan bli. Alex har flera morgnar inte velat klä på sej, inte velat gå till bilen, inte velat bli hjälpt i bilstolen och inte velat klättra upp i bilstolen själv. Men värst är i alla fall när men till slut kommit fram till förskolan och han inte vill bli lämnad utan blir jätteledsen, gråter och sträcker ut armarna efter mej när jag går därifrån. Det gör ont i hjärtat att lämna honom och jag undrar om det verkligen är rättvist mot honom?
Så har det blivit höst och jag tänkte försöka skriva liv i den här bloggen. På Liegatan flyger tiden och barnen har hunnit bli fyra och ett halvt och två och ett halvt år gamla. Elliott är inne i en Sagan om ringen-period; vi har tittar på filmerna tillsammans (översatt och hoppat över läskiga scener) och varje kväll somnar han till Bo Hanssons skiva. Alex hänger på Sagan om ringen-hypen här hemma men tycker det är lika kul med Mumin och pirater.
Förra helgen var vi till Kolmården för att fira barnens farmor som fyllde år. Det var en fartfylld och stundvis stormig resa med glada men stundvis gränstestande barn. (Elliott klättrade bland annat på bergsklippor, så högt att han nästan klättrade in till tigrarnam, och under honom stod tio vuxna och bad honom komma ner.) Barnen tyckte det var spännande med alla djur men enligt Elliott var det roligaste bubbelpoolen på Vildmarkshotellet där vi övernattade. Alex tyckte också det var roligt att bada och hade det inte varit för andra planerade aktiviteter hade vi nog hängt i relaxen längre. Mindre roligt var att Alex vaknade kvart över fem på söndag morgon och en timme senare hans storebror. Lika trötta båda två. Men vi tog oss igenom den långa morgonen och hade en riktigt trevlig dag till slut.
Alex och håret. juni 15, 2010
Alex har numera kort hår. Farfar var snäll och tog med honom till frisören en söndag. Alex var inte särskilt förtjust i att bli klippt men det gick bra. Efteråt har han tittat sej i spegeln, tagit sej för huvudet och sagt ”Stor kille”.
Storebror, lillebror och vi 