Det brukar säga att det bästa med en resa ofta inte är resmålet utan vägen dit – något som åtminstone stämde rätt bra för Elliott igår. Vi spontanbeslutade att åka till Stockholm på morgonen och tog 10 tåget, som vi med nöd och näppe hann med (jag förbannar de uråldriga automaterna på Västerås centralstations parkering som för en heldag kräver 60 kronor mynt). Elliotts entusiasm över tågresan visste inga gränser: han sprang runt i familjevagnens lekutrymme, skrattade och skrek av lycka, tittade storögt genom fönstret (halvt förskräckt när tåget då och då körde igenom en tunnel), ropade ”MER! MER!” så fort vi stannade till vid någon station, och gav oss rikligt med pussar och kramar. Väl framme i Stockholm hade han hunnit bli trött, hungrig och obstinat: lunchen – som vi försökte äta på ett snorkigt, mediokert ställe i Gamla stan – totalvägradqe han, så pass att jag till slut fick gå ut med honom så att resten av sällskapet fick äta i lugn och ro; på Moderna museet ville han bara springa och springa, och vägrade både bli buren och sitta i vagnen (jag var livrädd för att någon tanig Giacomettiskulptur skule åka i golvet och ruinera oss – eller för att Paul McCarthys äckliga installation ketchupflaskor skulle bli utsatta för någon omild behandling). Men han gillade i alla fall en skulptur av P-O Ultvedt som började röra på sig när man tryckte ned en knapp med foten – samma konstnär som gav mig min första konstupplevelse på Västerås konstmuseum någon gång i början av 80-talet. Efter Moderna somnade han och vi fick pusta ut lite.
Alex, däremot, stortrivdes i storstadsvimlet och skrattade i princip hela tiden.
