Eftersom jag inte hittar min anteckningsbok så får jag skriva det här istället.
Jag och Elliott sjunger ”Ekorre ekorre, viftar på sin svans…”
Jag: Elliott, kan du vifta på din svans?
Elliott: Nej! Jag har en stjärt!
Eftersom jag inte hittar min anteckningsbok så får jag skriva det här istället.
Jag och Elliott sjunger ”Ekorre ekorre, viftar på sin svans…”
Jag: Elliott, kan du vifta på din svans?
Elliott: Nej! Jag har en stjärt!

Imorgon åker vi iväg och firar nyår ute på landet. Så gott nytt år önskar Liegatans badpojkar med föräldrar.
Vi hörs nästa år igen!
Lars Hollmer har fått konkurrens! Elliotts nya favorit är Esa Pakarinen – eller ”gubben” som Elliott själv kallar honom. Är han morfars pojke måhända?
Alex har sovit mycket bättre de senaste två nätterna. Jag vet inte om det är för att han sovit bättre på dagen eller om vi gjort något annat annorlunda, men skönt är det. Jag hoppas att det fortsätter såhär.
Annars så är Alex för det mesta glad och pigg. Han vill helst vara på golvet och leka för sej själv, men att mamma eller pappa sitter i samma rum. Ibland kommer han och vill bli kramad på.
I morse vaknade dock lillsnutten med klegg i ögonen. Hoppas han inte blir ordentligt sjuk.
I några veckor har Alex vaknat på förnatten och varit ledsen. Oftast har han somnat om när vi vaggat honom lite. Men de senaste kvällarna har han gallskrikit och varit otröstlig. Han puttar bort oss och inget vi gör hjälper. Allt detta medan han sover. Han håller på så i cirka 45 minuter och sen tystnar han och sover vidare.
Inatt när det var som värst, och vi fick våra misstankar bekräftade, läste vi lite om nattskräck. Det verkar vara vanligast hos barn runt två år, men förekom också hos mindre barn. Det finns egentligen inte så mycket man kan göra mer än att hålla barnet och visa med ord och rörelser att man finns där. Man kunde också vara noga med att barnet sov bra under dagen och inte var övertrött när det går och lägger sej.
Idag hade vi egentligen tänkt att åka till min mormor och morfar och hälsa på. Men för Alex skull stannar vi hemma. Så han får lite lugn och ro. Vår lilla plutt.
Hur länge kan man vara nyinflyttad? När jag ser våra stökiga förråd och garderober och den slitna och ovårdade trädgården/uteplatsen ursäktar jag det med att vi är nyinflyttade och inte har hunnit fixa till det. Snart kanske jag inte kan använda nyinflyttad-ursäkten längre utan måste hitta något annat att skylla på. Hm… att vi har två barn kanske duger? Definitivt.
Ja det här med sömn är ju ett ständigt återkommande ämne när man lever med små barn. I våra barns liv har det för det mesta funkat bra och vi tänker inte så mycket på det – då. När det sedan inte funkar så bra blir det desto mer påtagligt hur mycket sömnen betyder. Både för barnen och oss föräldrar. Barnen blir kinkiga och likaså föräldrarna.
Just nu är Alex inne i en period då han sover oroligt. Han vaknat flera gånger på natten och är ledsen. Vi har funderat och funderat på vad det kan vara – på allt från magknip, öroninflammation till nattskräck. Man vill ju gärna veta vad det är som gör att han är ledsen, men det är inte alltid så lätt. Min gissning är att han har separationsångest, för oftast sover han bra mellan oss i stora sängen.
Elliott däremot sover bra på nätterna. Och han somnar lätt på kvällen – om han inte har sovit på dagen. För har han gjort det, om så bara en halvtimme, så kan klockan ticka iväg mot nio, tio innan han somnar. Och morgonen efter vaknar han sur och grinig och trött. Sen har han svårt att hålla sej vaken vid vilan på dagis. Det blir som en ond cirkel, och det är svårt att bryta den.
I natt hoppas vi på en bra natt. Det vore väl skönt.
Jag och Elliott leker kasta-nappen-leken. Vilket går ut på att jag kastar bort Elliotts napp som han sedan springer och hämtar. Efter ett par tre gånger pekar Elliott på mej och utbrister:
- Det räcker nu mamma. Det räcker kasta nappen nu.
Gullunge.