Efter ett par veckor med tandsprickning, feber och magsjuka, och det gråt och skrik som hör därtill, börjar Alex bli sitt glada jag igen. Det är härligt att se när han spricker upp i ett solskensleende när han ser sej själv i spegeln – och härligt att höra hans underbara skratt som bubblar fram när jag kittlar honom på magen och under hakan. Han är en riktig goding min Alex.
En arg lite mindre Alex
Elliott har en tendens att i vissa ord kasta om konsonanterna: golv blir govl, Alma blir Amla, själv blir sjävl. Eftersom han pratar mest hela tiden, och vi med honom, så har jag också börjat kasta om bokstäverna. Alex som tidigare kallades korvo, kallas numera för kovro. Och när jag lagar mat använder jag ibland ojla.
Appropå föregående inlägg från pappan i familjen. 
Så har jag snart avverkat min tredje vecka som pappaledig. Får man lov att tycka att det inte är SÅ jobbigt som man förväntas tycka? ”Nu har du väl att stå i”, säger alla jag träffar menande, och man förväntas sucka och svara att det är oerhört betungande. Och visst är det mycket att göra, särskilt sent på eftermiddagarna om det ska fixas mat och båda barnen är sura och hungriga, eller på väg hem från dagis om Elliott totalvägrar att åka bräda och istället insisterar att springa rakt ut på okänd Råbymark – men det uppvägs med råge av allt det roliga: att umgås med barnen och att se dem utvecklas, att ta barnvagnspromenader och hänga på Öppna förskolan, att få vara hemma och vara fullt delaktig i allt som sker i hemmet. Barnen sover bra, även om Alex vaknar till då och då, och rutinerna fungerar bra.
Nu har jag inte helt klippt banden med arbetslivet, eftersom jag fortfarande är klubbordförande och ägnar en del tid i veckorna åt fackligt arbete. Därtill är Kristiina, som student, hemma mer än vad jag var som heltidsarbetande. Så jag har en fortlöpande kontakt med vuxenvärlden och får heller inte alltid bära hela bördan dagtid varje dag – på så sätt har jag ju det något lättare än många andra föräldralediga, det ska medges. Men ändå – största delen av min dagliga tid ägnas åt barnen. Och det är roligt nästan jämt.
Vårt badrum är färdigt! (Sånär som på pappershållare och ett par krokar.) I förmiddags installerades badkaret, och som jag har längtat! Jag och barnen provbadade karet tidigare ikväll och det funkade hur bra som helst. För Alex var det första gången han badade badkar och han stortrivdes. Han skrattade och plaskade så storebror sa åt honom att sluta plaska och akta hans ögon. Elliott gillar också att bada och är glad över att han nu kan göra det hemma också.
Igår var vi på demonstration mot massakern i Gaza. Den stora folkmassan, uppskattningsvis 600 personer, skrämde inte Elliott. Han sprang runt och härjade, spelade ukulele för en stor schäfer som han kallade för ”liten hund” och maskerade sej som en palistinier.
Idag var vi på snabbvisit hemma hos farmor och farfar. Elliott ville inte gå därifrån, men jag framhärdade i mina försök att klä på honom.
Jag: Och nu ska vi ta på dig skorna.
Elliott: KISS-OCH-BAJS-APA PAPPA!
Från och med imorgon är jag pappaledig, med Alex, som …
… skrattar jättemycket när man kittlar honom på magen.
… guppar med hela kroppen när han hör bra musik.
… bara vill klättra ur sin barnstol när han sitter vid matbordet.
… skriker som besatt om han blir fråntagen ett föremål han är i färd med att undersöka (till exempel det kletiga locket till en burk senap).
… skrattar när han ser sig själv i spegeln och när han ser storebror på morgonen.
… älskar att riva ut alla föremål ur köksskåpen och sprida ut dem över golvet.
… säger MAMAMAMAMA och BABABABABA.
… hatar att bli påklädd och hatar att byta blöja.
… river ned alla böcker från vardagsrumsbordet och gör det hart när omöjligt för Kristiina att sitta vid datorn.
… sover två-tre gånger per dag och nästan hela natten – som regel med ett litet uppvaknande vid tretiden, som ibland måste avhjälpas med en extra vällingslurk.
På sistone har Elliott börjat se på teve väldigt nära teven. Han kan stå med ansiktet femton centimeter från rutan. Och han vill inte flytta på sej. Vad är grejen?
Alex ville visst fortsätta amma. Efter senaste inlägget om honom har han ammat i alla fall en gång om dagen. Inte mej emot. Jag hoppas han vill fortsätta ett tag till. Men det är mycket upp till mej. Jag måste passa på när han är lagom hungrig, annars duger det inte. Annat var det när han var nyfödd. Då var bröstet det bästa som fanns.
