Idag, för ett år sedan, plockades Alex ur min mage. Han ville ut tre veckor innan beräknat födelsedatum men var ändå 3560 gram stor och 50 cm lång. Han var röd, skrynklig och slemmig – och världens finaste.
Idag är Alex en stor liten unge. Väger gissningsvis runt 10 kilo och är nog närmare 80 cm lång. (Det var ett tag sedan vi var till BVC.) Han har sex tänder, varav fyra har kommit de senaste veckorna och det har inte varit särskilt roligt för någon av oss.
Alex är oftast på gott humör, tycker om att leka och undersöka saker, gillar att klättra i trappan till övervåningen, älskar att bli jagad runt soffhörnet och att kasta ner böcker från bokhyllan. Han gillar däremot inte att bli tvättad i ansiktet, sitta still i matstolen eller bli påklädd overall och han blir så arg, så arg om man tar ifrån honom något som vi finner olämpligt för små barn.
Alex pratar mycket. Han säger mamma, pappa, lampa och där. Resten är sådant som vi inte riktigt förstår. Och precis som sin bror gillar han musik och har gjort det länge. När det hörs en svängig låt, eller bara när vi sjunger, börjar han hoppa upp och ner och vifta med armarna.
Än har inte Alex tagit sitt första steg, men det är nog inte långt dit. Han ställer sej upp själv, står utan stöd och går längs med möbler och med gåvagn.
Han är fin – en av de finaste – vår Alex-lillis. Och jag är glad att får ha honom hos mej.
